Annelie Enochson Riksdagen

Annelie Enochson Riksdagen

torsdag 6 mars 2014

Ödesdigra frågor för Israel!

Läs detta inlägg från en israel som är boende i Samarien/Judeén (Västbanken) skrev i måndags i denna veckan:


"Israels premiärminister Binyamin Netanyahu träffade igår USA:s president Barack Obama i Vita Huset. Mötet föregicks av publiceringen av en mycket uppmärksammad intervju med Obama av journalisten Jeffrey Goldberg, i vilken USA:s president bland annat riktade mycket skarp kritik mot Israels ”agressiva byggande av bosättningar” på Västbanken. Mellanösternexperter världen över satt som på nålar när Obama och Netanyahu sedan möttes ansikte mot ansikte igår: skulle Obama anta samma hårda linje som i intervjun? Skulle Netanyahu gå till motangrepp? Det blev emellertid inte något av den förväntade konfrontationen, eftersom händelseutvecklingen i Ukraina snabbt har försatt USA på kollisionskurs med Ryssland. Detta tycks ha fått Obama att tänka om (intervjun med Jeffrey Goldberg gjordes i torsdags, dvs. innan krisen i Ukraina drastiskt förvärrades genom Rysslands militära intervention) och välja att under rådande kritiska omständigheter inte riskera att försämra relationerna med Israel. Under den gemensamma presskonferensen igår kväll nämnde Obama inte ordet ”bosättningar” en enda gång.

USA:s officiella ståndpunkt i frågan om Israels bosättningar är att de är illegitima, ett medvetet ordval som det kan vara värt för oss att titta närmare på eftersom många i den svenska debatten, exempelvis Svenska Kyrkan ofta påstår att Israels bosättningar är olagliga. USA hävdar alltså inte att bosättningarna är olagliga. Däremot används ordet illegitima för att beskriva dem, liksom en mängd andra formuleringar (ohjälpsamma, provokativa, ett hinder för fred osv.) som är kritiska men som håller sig på säkert avstånd från den otvetydiga beskrivningen olagliga. För att vara olagliga måste bosättningarna nämligen entydigt strida mot någon lag, men en sådan lag finns helt enkelt inte.

Argumentet som oftast anförs när Israels bosättningar kallas för olagliga är att de strider mot folkrätten. Specifikt anförs den 6:e paragrafen i Fjärde Genèvekonventionens 49:e artikel: ”Ockupationsmakten får inte deportera eller överföra delar av sin civilbefolkning till det område som den ockuperar.” I Internationella Röda Korsets kommentar till detta stycke fastslås emellertid att syftet med artikeln är att förhindra en upprepning av de metoder som tillämpades av Nazityskland under Andra världskriget, som tvångsförflyttade stora delar av sin egen befolkning österut. Befolkningen på Israels bosättningar har flyttat dit helt frivilligt. Ett antal folkrättsexperter menar därför att Fjärde Genèvekonventionens 49:e artikel vantolkas när den anförs som ett argument mot Israels bosättningar. Julius Stone, som fram till sin död 1985 var professor i folkrätt vid University of California, sammanfattade saken så här: ”Man ignorerar alltså det övergripande syftet med artikel 49, vilken bland annat är menad att skydda befolkningen i Staten Israel från att förflyttas mot sin vilja till det ockuperade området, och försöker istället att tolka den som att den ålägger Israels regering skyldigheten att förhindra judar från att frivilligt att bosätta sig i området.” En sådan tolkning vore ”en ironi som gränsar till absurditet”: en lag som syftade till att förhindra en upprepning av nazisternas folkmordspolitik påstås ålägga Israel skyldigheten att bevara Västbanken judenrein. ”Sunt förnuft, liksom artikelns korrekta historiska och funktionella sammanhang utesluter en sådan tyrannisk tolkning av artikel 49(6),” menade Stone.

Till detta bör tilläggas en inte helt obetydligt detalj som ofta helt glöms bort (eller till och med medvetet ignoreras) i den svenska debatten, nämligen Västbankens unika juridiska status. Israel erövrade området från Jordanien 1967, men Jordanien gör sedan 1988 inte längre anspråk på det (Jordaniens kontroll över Västbanken erkändes för övrigt aldrig av värdssamfundet). Folkrättsexperten Eugene V. Rostow, som även var USA:s vice utrikesminister under Lyndon B. Johnson menade därför att Västbanken bör betraktas som ”oallokerat territorium”. Israel är alltså inte en ockupationsmakt, utan en av de två parter som gör anspråk på området. För att logiskt hävda att Israel är en ockupationsmakt måste man nämligen kunna specificera vilket land som ockuperas, men detta är alltså inte möjligt eftersom inget land gör anspråk på området som Israel ”ockuperar”.

På den här punkten har den svenska debatten infekterats av en rejäl dos overklighet, eftersom Västbanken ofta slentrianmässigt kallas för ”ockuperat palestinskt territorium”. Svenska Kyrkan använder sig exempelvis konsekvent av denna benämning. Här kan det vara på sin plats att påminna sig om vad USA:s utrikesminister Madeleine Albright sa i frågan 1994: ”Vi stöder helt enkelt inte beskrivningen av de områden som ockuperades av Israel i kriget 1967 som ‘ockuperat palestinsk territorium’. Min regering är av åsikten att denna formulering kan uppfattas som att den indikerar suveränitet, när både Israel och PLO har enats om att frågan måste avgöras i förhandlingar om den slutgiltiga statusen för territorierna.” Svenska Kyrkan tycks alltså ha missat att Israel och PLO 1993 kom överens om att avgöra alla sina åsiktsskiljaktigheter (däribland Västbankens status) i fredsförhandlingar. Det är ju en sak om Svenska Kyrkan tycker att Västbanken bör tillhöra palestinierna, men det råder ju en viss skillnad mellan bör och är, vilket jag dagligen upprepar för min tvåårige son.

Anledningen till att jag citerar USA:s positioner och resonemangen bakom dessa positioner är för att USA i dagsläget är det enda landet som har lyckats vinna både Israels och det palestinska ledarskapets förtroende. Detta förtroende har man vunnit just genom att anta diplomatiska positioner som båda sidor i stora drag uppfattar som opartiska. Detta kräver en behärskad terminologi som grundar sig i historiska faktum och juridiskt bindande dokument, liksom en massa annat tröttsamt dravel som Svenska Kyrkan varken har tålamod eller en intellektuell kapacitet att ägna sig åt."